Backskafting (Brachypodium pinnatum) är ett flerårigt upprätt gräs, cirka 40–120 cm högt, med långa jordstammar som bildar ofta täta bestånd i kalkrika miljöer i södra och mellersta Sverige. Växten syns längs ängskanter, lundar och skogsbryn där jordmånen är torr och dränerad.
Utbredning och livsmiljö i Sverige
Backskafting finns främst i södra Sverige, inklusive Skåne, Halland, Blekinge, Småland, Östergötland och Västergötland. I Värmland har man rapporterat sällsynta förekomster, särskilt runt Filipstad och Mölnbacka. I mellansverige är arten vanlig i lövskogsbryn och torra sluttningar med kalkrik eller lätt jordmån. Nordligare förekomster är mycket ovanliga.
Växtplats och ekologi
-
Jordmån: Favoritmiljö är torr, kalkrik och väldränerad jord. Backskafting trivs på magra marker där konkurrens från andra gräs är låg.
-
Ljusskydd: Förekommer ofta i halvöppna skogsbryn och ängskanter där ljusinsläppet är tillräckligt.
-
Bestånd och spridning: Artnar sig i täta bestånd med hjälp av långa, förgrenade jordstammar. Blomskotten är få men synliga under säsongen .
Kännetecken
-
Stjälkar: Smala, upprätta, med ludna leder. Höjd 40–120 cm.
-
Blad: Långa (upp till 40 cm), smala (2–6 mm breda), ljusgröna och styva.
-
Blomställning: Lång och smal klibbig axliknande vippor, 6–12 cm med 5–15 ax .
-
Frö: Bildar smala sädesskidor.
Tidsbildning och cykel
Backskafting blommar och sätter frö under sommaren. Efter blomningen vissnar bladen och växten sparar energi i jordstammen inför nästa säsong. Jordstammarna sprider sig långsamt, vilket gör att bestånden stabiliseras över åren.
Betydelse för biologisk mångfald
Backskafting utgör värdväxt för flera natt- och dagfjärilslarver, inklusive arter som havsängsgräsmal, gulbandsgräsmal och schackbräde. Det är en viktig komponent i artrika kalkängs- och skogsbrynmiljöer, där den bidrar till struktur och näringscykler.
Förekomst i Värmland
I Värmlands inland är arten ovanlig men har etablerade populationer runt Mölnbacka–Filipstad. Miljöerna där är karaktäriserade av magra, kalkrika bergssluttningar med lövträdsinslag.
Skötsel och skydd
Backskafting klassas inte som hotad, men sällsynta lokaler (t.ex. i Värmland) gynnas av skonsam hävd rörande slåtter och grässkötsel, utan omfattande röjning eller gödsling. Den får inte plockas för rötterna, då den reproduceras vegetativt via jordstammar.
Felarter och förväxlingar
-
Lundskafting (Brachypodium sylvaticum): Mindre vanlig, smalare skott, växer i skuggigare miljöer.
-
Andra gräs som Dactylis och Festuca kan förekomma i samma miljö, men kännetecknas av andra blad- och axformer.
Regional sammanställning
| Region | Förekomst och habitat |
|---|---|
| Skåne–Småland | Vanlig i kalkrika ängs- och skogsbryn |
| Västergötland | Utbredd, täta kalkängsbestånd |
| Östergötland | Vanligt i lövskog och torksluttningar |
| Värmland (Filipstad) | Sällsynt med få etablerade populationer |
| Mälardalen och norrut | Nästan frånvarande; växer endast i gynnsamma betingelser |
Sammanfattande bedömning
Backskafting är ett karaktärsgräs för kalkrika, torra miljöer i södra och mellersta Sverige. Med sin biologiska roll som värdindivider för flera fjärilsarter samt sin stabila vegetativa spridning, är den en indikator på välmående, öppna naturtyper. I vissa regioner krävs särskilda åtgärder för att säkra små populationer – särskilt i Värmland.