Raps (Brassica napus) odlas i stor skala i södra och mellersta Sverige, där den är en av de mest betydande oljeväxterna inom lantbruket. Växten är viktig både för produktion av rapsolja och som foder- och energigröda. I Sverige odlas främst höstraps, men även vårraps förekommer, särskilt längre norrut och på lättare jordar.
Odlingens geografiska spridning i Sverige
Höstraps odlas framför allt i Skåne, Halland, Västra Götaland och delar av Östergötland och Kalmar län. Dessa områden har milda vintrar och lång växtsäsong, vilket är avgörande för att höstrapsen ska etablera sig på hösten och sedan återuppta tillväxten på våren.
I Mälardalen, delar av Västmanland och på Öland och Gotland odlas både höst- och vårraps, beroende på lokala förhållanden och jordart. I norra Sverige, till exempel i delar av Dalarna, Gästrikland och vidare norrut, är odlingen mer begränsad och fokuserad främst på vårraps eftersom höstraps inte övervintrar tillräckligt säkert i kallare klimat.
Höstraps vs. vårraps i svenska förhållanden
-
Höstraps sås i juli–augusti och skördas i juli året därpå. Den kräver en lång höst för att bilda en tillräckligt kraftig bladrosett inför vintern.
-
Vårraps sås tidigt på våren, i april–maj, och skördas i augusti–september. Den är mindre känslig för vinterklimat men ger oftast lägre avkastning.
I södra Sverige dominerar höstrapsen tack vare högre och stabilare avkastning. Vårraps används främst i områden med kort växtsäsong eller där jordarten inte lämpar sig för höstrapsodling.
Jordmån och markkrav
Raps kräver djupa, väldränerade och näringsrika jordar. Lera och mullrik mellanlera är ideala jordar för höstraps, särskilt i Skåne, Västra Götaland och Östergötland. Vårraps kan odlas även på lättare jordar, till exempel i Örebro län eller längs norrlandskusten, där höstrapsens övervintring är osäker.
Markens pH bör ligga mellan 6,0 och 7,0 för optimal upptagning av näringsämnen. Kalciumtillgången påverkar även rotutvecklingen, vilket är avgörande för rapsens förmåga att klara vintern (för höstraps) och torka (för båda typerna).
Växtföljd i svenskt jordbruk
Raps kräver lång växtföljd och får inte återkomma på samma fält oftare än vart femte år. Detta är särskilt viktigt i Sverige där jordbruket ofta är intensivt och risken för sjukdomar som klumprotsjuka (Plasmodiophora brassicae) ökar vid för tät odling.
En vanlig växtföljd i södra Sverige är:
-
År 1: Höstraps
-
År 2: Vete
-
År 3: Kornsäd eller baljväxt
-
År 4: Havre eller fodergröda
-
År 5: Vete eller annan spannmål → Ny raps
Raps fungerar bra som förfrukt till höstvete tack vare sitt djuptgående rotsystem som luckrar jorden och förbättrar markstrukturen.
Gödselbehov och näringstillförsel
I svenska odlingssystem kräver raps en balanserad gödsling med kväve, fosfor, kalium, magnesium och svavel. Höstraps tillförs normalt 180–220 kg kväve per hektar, uppdelat i flera givor under vårens tillväxtfas.
Svavel är särskilt viktigt i Sverige, eftersom svavelnedfallet från luften minskat de senaste decennierna. Brist på svavel kan ge kraftigt reducerad skörd. Därför tillsätts ofta svavel i form av NS-gödselmedel i samband med första kvävegivan på våren.
På lättare jordar och i vårrapsodlingar är det vanligt att komplettera med bor, särskilt i Västergötland och Östergötland där borbrist i raps är en känd utmaning.
Sjukdomar och skadedjur i Sverige
Vanliga sjukdomar i svensk rapsodling inkluderar:
-
Klumprotsjuka – förekommer främst i intensivt odlade fält i Skåne och Halland. Undviks genom lång växtföljd.
-
Torröta (Phoma) – angriper främst höstraps, vanligt i Mälardalen och Västra Götaland. Förebyggs genom resistenta sorter och växtföljd.
-
Gråmögel (Botrytis) och vitmögel (Sclerotinia) – förekommer i fuktiga odlingsmiljöer, exempelvis i sänkor eller lerjordar i sydöstra Sverige.
Skadedjur:
-
Rapsjordloppa – särskilt aktiv vid höstrapssådd i södra Sverige. Bekämpas vid behov med insektsmedel.
-
Rapsbagge och skulpbagge – sprids snabbt under varma vårar och påverkar blomning och frösättning. Förekommer regelbundet i sydsvenska områden.
IPM-principer (integrerat växtskydd) tillämpas i ökande grad i Sverige, med rådgivning via Jordbruksverket och växtskyddscentraler.
Blomning och pollinering
Raps blommar i Sverige i maj–juni (höstraps) respektive juni–juli (vårraps), beroende på växtzon. Blommorna är klargula och mycket attraktiva för bin. I Sverige används ofta bikupor strategiskt i fält för att öka pollineringen, särskilt i ekologisk odling.
Honungsproduktion från rapsfält är vanlig i Skåne, Halland och på Gotland, där stora sammanhängande fält ger rikligt med nektar. Samtidigt ställs krav på samordning mellan biodlare och lantbrukare kring bekämpningstidpunkter för att skydda pollinerande insekter.
Skörd och hantering
Skörden sker normalt i juli (höstraps) eller augusti (vårraps) när fröbaljorna är mogna men ännu inte spricker. I Sverige används tröskor med rapsskär och sidoknivar för att effektivisera skörden.
Efter skörd torkas fröet till ca 9 % fukthalt och lagras i silor. Svensk raps används främst till kallpressad matolja, foderkomponenter och biodiesel (RME).
Betydelse för svensk växtodling
Raps är en viktig gröda i svenskt växtodlingssystem. Den bidrar till mångfald i växtföljden, förbättrar markstruktur, minskar behovet av kemisk bekämpning och ger högvärdiga biprodukter till både livsmedels- och energisektorn.
I ekologisk odling är raps mer krävande på grund av avsaknad av syntetiska växtskyddsmedel, men förekommer i södra Sverige där ogrästrycket kan hanteras med mekaniska metoder och längre växtföljder.
Regional sammanställning
-
Skåne, Halland, Blekinge: Dominerande rapsområden med höga skördar. Höstraps vanligast.
-
Västra Götaland, Östergötland, Kalmar län: Blandad odling av höst- och vårraps. Stora odlingsarealer.
-
Mälardalen (Uppsala, Västmanland, Södermanland): Höstraps vanlig där markförhållanden tillåter. Vårraps förekommer på lättare jord.
-
Gotland, Öland: Hög avkastning, ofta höstraps. Vattentillgång och kalkrik jord gynnar odlingen.
-
Norrland: Endast vårraps, i liten skala och främst i kustnära lägen med lång dagsljusexponering.
Raps är en av Sveriges mest strategiskt viktiga jordbruksgrödor och fortsätter att öka i betydelse för både lantbruksekonomi och hållbar energiomställning.