Glasbjörk, Betula pubescens, är en av Sveriges vanligaste björkarter och växer naturligt i hela landet, från söder till fjällområden. Den är särskilt anpassad till fuktiga och näringsfattiga miljöer och används både i naturen och i odling för sin tålighet och snabbväxt.
Växtplats och utbredning i Sverige
Glasbjörken trivs bäst på fuktiga och sura jordar såsom myrar, kärr och fuktiga skogsmarker. Den är mycket vanlig i hela Sverige och kan växa från havsnivå upp till högfjällsområden. Arten är tolerant mot både kalla vintrar och våta somrar och kan klara sig i zon 1–7.
Utseende och kännetecken
Glasbjörk är ett medelstort träd som oftast når 15–20 meter i höjd. Barken är gråvit och jämn men kan bli något sprucken med åldern. Dess blad är breda och mjukt håriga (därav namnet pubescens), med en rundad till äggrund form och finsågade kanter. På hösten får bladen en gul färg innan de faller.
Jordmån och växtförhållanden
Arten föredrar sura, fuktiga och näringsfattiga jordar, ofta med högt vatteninnehåll men god dränering. Den kan även växa på torrare, magrare mark men växer långsammare där. Glasbjörken är mindre krävande än många andra träd och anpassar sig väl till omväxlande förhållanden.
Skötsel och plantering
Glasbjörk är lättodlad och kräver minimalt med skötsel. Den planteras bäst på hösten eller våren i öppen, fuktig mark. Eftersom den växer snabbt kan den användas för snabb etablering vid skogsåterställning eller markförbättring. Beskärning görs främst för att ta bort skadade eller korsande grenar.
Klimat- och vinterhärdighet
Glasbjörk är mycket härdig och tål låga temperaturer, vilket gör att den kan växa i stora delar av Sveriges fjällvärld. Den klarar vinterförhållanden med kraftig frost och snötäcke, men unga plantor kan behöva viss skyddsåtgärd vid extrem kyla.
Ekologisk betydelse
I svenska ekosystem är glasbjörken viktig som pionjärväxt i nybildade eller störda områden. Den ger livsmiljö åt många insekter, svampar och fåglar. Dess löv är en viktig födokälla för vissa fjärilslarver och andra växtätare.