Fakta om skelört
Skelört (Chelidonium majus) är en flerårig växt i vallmoväxtfamiljen (Papaveraceae) och känns igen på sin karakteristiska gulorange växtsaft. Den blir vanligtvis mellan 30 och 80 cm hög och blommar från maj till augusti. Växten är giftig, framför allt roten och den frätande växtsaften som innehåller ett flertal alkaloider. Skelörtens namn kommer från den historiska tron att den kunde bota skelögdhet.
Beskrivning
Skelört är en upprättväxande ört med ihålig stjälk som är grenig och täckt med långa hår. Växtsaften är först gul men blir orange-röd i kontakt med luft. Bladen är oregelbundna och blågröna med en något hårig undersida. Blommorna är gula och sitter i flockliknande ställningar med två till sex blommor per flock. Växten bildar smala kapslar som är fyllda med små, mörka frön.
Botanisk klassifikation och innehåll
- Familj: Vallmoväxter (Papaveraceae)
- Giftiga ämnen: Bland annat chelidonin, coptisin, chelerytrin och sanguinarin
- Blomningstid: Maj–augusti
- Giftighet: Hela växten är giftig; särskilt farliga är roten och växtsaften
Växtplatser
I Sverige växer skelört främst i södra och mellersta delen av landet, där den är ganska vanlig i kulturpåverkade miljöer som trädgårdar, parker och skräpmark (ruderatmark). Den trivs på näringsrik, fuktig jord och kan ibland också påträffas i norra Sverige, om än mer sällsynt. Skelörtens frön sprids av myror som lockas av de näringsrika elaiosomerna på fröna.
Vanliga växtplatser inkluderar gårdar, stenmurar, lövskogskanter, kyrkogårdar och andra områden med mänsklig påverkan. Den förekommer sällan på betesmark och åkrar, då den föredrar skyddade och fuktiga platser.
Plantering av skelört
Skelört växer huvudsakligen vilt i Sverige och anses vara ett ogräs av många trädgårdsodlare. Den sprider sig lätt genom fröspridning, och fröna behöver en viloperiod för att gro effektivt.
Skötsel av skelört
Eftersom skelört är robust och invasiv behöver den liten skötsel i vilt tillstånd. Om man vill begränsa dess spridning kan man gräva upp plantorna innan de blommar för att förhindra frösättning. Skelört är enkel att dra upp för hand, och dess rötter är inte särskilt djupa, vilket gör ogräsbekämpning relativt okomplicerad.
Bekämpningsstrategi
Skelört kan tas bort genom att gräva upp hela plantan, inklusive roten, vilket är särskilt viktigt om man vill hindra dess återkomst. Växten frösår sig lätt, så upprepad ogräsrensning kan behövas för att hålla den under kontroll.
Förväxling
Skelört är lätt att känna igen på sin unika gulorange växtsaft, som sipprar fram när stjälken bryts. Denna karaktäristiska saft gör det svårt att förväxla skelört med andra växter. Den största risken för förväxling är med andra vallmoväxter som har liknande växtsätt, men de saknar skelörtens färgstarka växtsaft.
Användningar
Historiskt har skelört använts inom folkmedicin för sina kramplösande och smärtstillande egenskaper. Växten anses ha en avslappnande effekt på glatt muskulatur, särskilt i gallgångar och bronker, och har också använts vid behandling av gallproblem och matsmältningsbesvär. Växtsaften användes utvärtes för att behandla vårtor och andra hudåkommor.
Medicinska egenskaper och toxiner
Skelörtens medicinska användning beror på dess innehåll av olika alkaloider, bland annat chelidonin och chelerytrin, vilka har en avslappnande och ibland smärtstillande effekt. Dessa alkaloider är dock starkt giftiga och kan orsaka allvarliga biverkningar, såsom kramp, magbesvär och hjärtpåverkan vid överdosering.
Alkaloiderna i skelört påverkar kroppen på olika sätt:
- Chelidonin: Lugnande effekt och påverkan på glatt muskulatur, särskilt i gallgångar.
- Chelerytrin: Lokalirriterande och kan orsaka magbesvär, kräkningar och diarré.
- Sanguinarin: Finns särskilt i rötterna och har cytotoxiska egenskaper.
Utvärtes användning
Skelörtens växtsaft har använts som botemedel mot vårtor och sår, då saften har en starkt frätande effekt som kan hjälpa till att bryta ner vårtor över tid.
Traditionell medicinsk användning
Växten har tidigare använts för att lindra migrän, gulsot och kramper i mag-tarmkanalen, och inom folkmedicin sägs den ha effekt mot reumatism och vissa hudåkommor. I modern tid sker dock all användning av skelört mycket restriktivt på grund av dess giftiga egenskaper.
Vanliga frågor om skelört
Är skelört giftig?
Ja, skelört är mycket giftig, framför allt dess växtsaft och rötter. Alkaloiderna i växten kan orsaka allvarliga hälsoproblem, från magbesvär och slemhinneirritation till hjärtpåverkan och kramper. Om växtsaften kommer i kontakt med huden kan det orsaka inflammation och sår.
Hur sprider sig skelört?
Skelört sprider sig främst via sina frön som sprids av myror, vilka lockas av de näringsrika elaiosomerna på fröna. Växten kan snabbt etablera sig i nya områden där den får fäste, särskilt i näringsrika miljöer.
Var i Sverige kan man hitta skelört?
Skelört finns främst i södra och mellersta Sverige, där den är vanlig på kulturpåverkad mark, särskilt i trädgårdar, stenmurar och lövskogskanter. Den är mer sällsynt i norra Sverige.
Kan skelört användas som medicin?
Skelört har historiskt använts inom folkmedicin men anses vara för farlig för självmedicinering på grund av sina toxiska egenskaper. Växtsaften har dock använts för vårtborttagning, och vissa alkaloider i växten studeras för sina potentiellt smärtstillande effekter.